Äntligen!

Eller Herregud!

Nu står jag här.

På väg.

Men vart?

Inte vilse.

Men inför ett vägskäl.

Något nytt.

Inte rädd men pirrig.

Inte med ett färdigt mål utan sökande.

Det får lov att bli ett steg i taget.

Det är ungefär som att lära sig gå, eller cykla eller bli vuxen.

Man tar ett steg i taget.

Och lär sig av misstagen.

Det är så livet är.

Tänk om man vetat allt det man vet idag när man var ung  (ung anser jag mig förvisso fortfarande vara men åldern blir så lätt ett riktmärke som folk hänger upp sig på).

Men tänk vad tråkigt livet hade varit då.

Om man vetat allt i förväg.

*Ler för mig själv*

(Det finns så många tokigheter jag skulle kunna berätta om men som stannar i min minnesbank - för tillfället i alla fall...)

Jag är på väg.

Idag pit stop med fina Hästenkvinnan och Trasselhunden. 

Ska tanka skratt, kärlek och goda råd.

Min pit crew.

För vi människor, precis som bilar, behöver lite maintenance.

Pit stop-bänk!