Dagen D!

Borde heta dagen MCR.

Laddar redan nu. Trots att det är mindre än 11 timmar kvar till take-off.

Tror för all del att jag laddat hela natten. (Precis som min mobil. I övrigt inga likheter. Okey, skulle vara att minnet är lite segt och alltför långsamt ibland...)

Mentalt är jag laddad.

Kroppen är lite sliten, men det är som det är med det och idag blir det bara till att bita ihop.

För sen är det ledig lördag och då ska jag göra ingenting! 

Har fått dispans och får mitt lördagsgodis redan ikväll kan man väl säga.

Hon Linda Rosing är tydligen flygrädd.

Och måste dricka 3-4 starköl innan hon vågar sig upp i ett plan.

Hon utbildade sig till flygvärdinna men blev sen skraj för att flyga.

Men hallå!

När man ska ut och resa är det är ju väskan som ska vara packad.

Inte flygvärdinnan!

Så hon har aldrig arbetat i luften.

Tur är väl det.

Av flera orsaker...

Den hänger där på kylskåpet och påminner mig varje gång

jag ska plocka fram något att äta eller dricka..

Imorgon blir det romantik.

Det är ju vår i luften för 17 gubbar!

En romans.

Och den är min!

Igår var en fantastisk dag!

Tog mig till Öfvre för att äta lunch med goda vännen/kollegan.

Började med en promenad i Lärkstaden med Trasselhunden. 

Zick-zackade mellan vackra hus, isfläckar och några små, nyutslagna vårblommor som trotsade den sista kylan.

Sedan blev jag placerad vid köksbordet hemma hos fröken Vilhelmina och fick en underbart god trerätterslunch med bubbel och rött. Snacka om att bli bortskämd! Här har vi en människa som kan konsten att förföra både med god mat och trevlig samvaro. 

Blev så betagen att jag vägrade lämna bordet under resten av dagen.

10 timmar senare insåg jag dock att jag kanske borde ge mig av hem till min egen familj. Motvilligt...

Inte för att jag hade något emot att komma hem utan bara för att det var en magiskt stund (om man nu kan kalla 36000 sekunder för ett stund?)

Vad har jag gjort för att förtjäna en sådan vän!?

Har nog halva inne hos han däruppe!

 Vill inte vara med på bild...

Vår

Det gråa ljusa diset

Det hårda avslöjande

Snön flyr undan solens trevande fingrar

Men ger upp tillslut

Och smälter

Likt en älskande under sin älskades smekningar

Äntligen!

Eller Herregud!

Nu står jag här.

På väg.

Men vart?

Inte vilse.

Men inför ett vägskäl.

Något nytt.

Inte rädd men pirrig.

Inte med ett färdigt mål utan sökande.

Det får lov att bli ett steg i taget.

Det är ungefär som att lära sig gå, eller cykla eller bli vuxen.

Man tar ett steg i taget.

Och lär sig av misstagen.

Det är så livet är.

Tänk om man vetat allt det man vet idag när man var ung  (ung anser jag mig förvisso fortfarande vara men åldern blir så lätt ett riktmärke som folk hänger upp sig på).

Men tänk vad tråkigt livet hade varit då.

Om man vetat allt i förväg.

*Ler för mig själv*

(Det finns så många tokigheter jag skulle kunna berätta om men som stannar i min minnesbank - för tillfället i alla fall...)

Jag är på väg.

Idag pit stop med fina Hästenkvinnan och Trasselhunden. 

Ska tanka skratt, kärlek och goda råd.

Min pit crew.

För vi människor, precis som bilar, behöver lite maintenance.

Pit stop-bänk!

A I K A I K A I K  A I K A I K 

Hade jag haft en sådan här hade jag satt på mig den nu!